Effektreserv

Effektreserven ska finnas tillgänglig mellan den 16 november och den 15 mars, vilket är den tid på året då det är mest sannolikt att det blir effektbrist. Den har dock inte behövt aktiveras för Sveriges räkning sedan 2013. Däremot har effektreserven försatts i olika beredskapslägen. 

Fram till 2025 har Svenska kraftnät kontrakterat 562 MW i Karlshamnsverket som effektreserv.

Svensk och europeisk lagstiftning

Det finns lagar och förordningar som styr hur vi får handla upp effektreserven, både svenska och EU-gemensamma.

Svensk lagstiftning

Enligt lagen om effektreserv ska Svenska kraftnät se till att det finns en effektreserv om högst 2 000 MW tillgänglig. Lagen gäller fram till den 16 mars 2025. För att säkerställa tillgången till effektreserv förlängde Svenska kraftnät hösten 2019 gällande avtal till 2025.

I förordningen om effektreserv framgår mer detaljerade krav. Exempelvis ska effektreservens storlek fram till 2025 uppgå till högst 750 MW om det inte finns särskilda skäl. 

Lag (2003:436) om effektreserv på riksdagens webbplats.

Förordning (2016:423) om effektreserv på riksdagens webbplats.

Europeisk lagstiftning

I juni 2019 trädde en ny EU-förordning i kraft om den inre marknaden för el. Den tar ett helhetsgrepp på när en kapacitetsmekanism får upphandlas och hur den ska vara utformad. Förordningen innebär bland annat en begränsad möjlighet att kontraktera ytterligare kapacitet till effektreserven efter den 1 januari 2020, utöver redan tecknade avtal. 

EU-förordning om den inre marknaden för el (engelska)

Karlshamnsverket

Karlshamnsverket ägs och förvaltas av Uniper, (Sydkraft Thermal Power AB). Det har en total effekt på 662 MW, varav 562 MW är kontrakterade som effektreserv. Under effektreservsperioden (16 november-15 mars) ska dessa 562 MW finnas tillgängligt endast för aktivering av Svenska kraftnät. De 100 MW som inte ingår i effektreserven kan Uniper disponera som de vill, exempelvis genom att sälja den på spotmarknaden. Övrig tid på året kan Uniper disponera hela anläggningen som de vill.

Risken för effektbrist avgör framtida effektreserv

För att upphandla resurser till en så kallad kapacitetsmekanism kräver EU-förordningen att en probabilistisk metod används för att beräkna resurstillräckligheten (risken för effektbrist). Enligt EU-förordningen ska Sverige övervaka resurstillräckligheten utifrån en gemensam europeisk bedömning av resurstillräcklighet, European Resource Adequacy Assessment (ERAA),. Det är ENTSO-E som gör bedömningen.

För att komplettera den europeiska bedömningen av resurstillräcklighet kan Sverige även göra nationella bedömningar. De ska också utgå från en probabilistisk metod. Risken värderas sedan mot en tillförlitlighetsnorm, som EU-förordningen kräver ska finnas. 

Tillförlitlighetsnormen i Sverige är en (1) timme per år. Det innebär att produktion och import av el i genomsnitt ska kunna täcka hela den förväntade förbrukningen all tid på året, utom under en timme. Regeringen beslutade om tillförlitlighetsnormen i november 2022, baserat på Energimarknadsinspektionens förslag.

Energimarknadsinspektionen föreslår en tillförlitlighetsnorm för Sverige.

Regeringen beslutar om en tillförlitlighetsnorm för Sverige.

Analyser visar behov av kapacitetsmekanism

Svenska kraftnäts analyser av utvecklingen av kraftsystemet från ett nationellt perspektiv presenteras i bland annat Kortsiktig Marknadsanalys (KMA). Senaste analys (KMA 2022) gäller för perioden 2023-2027 och baseras på kända planer och beslut. Den visar att risken för förbrukningsfrånkoppling på grund av effektbrist är under tillförlitlighetsnormen fram till och med år 2026, men ligger över tillförlitlighetsnormen i slutet av analysperioden. 

Liknande resultat presenteras av ENTSO-E i deras rapport European Resource Adequacy Assessment 2022.

De båda rapporterna indikerar ett behov av någon form av kapacitetsmekanism.

Svenska kraftnät föreslår att en kapacitetsmekanism införs för ökad försörjningstrygghet

European Resource Adequacy Assessment (ERAA) 2022 | ENTSO-E (entsoe.eu) (på engelska)

Kortsiktig marknadsanalys (KMA) 2022 (.pdf) Öppnas i nytt fönster

Bakgrund till effektreserven

Innan elmarknadsreformen 1996 var risken för effektbrist mycket liten eftersom de största producenterna var skyldiga att leverera el enligt avtal. Därmed bedömdes produktionskapaciteten som tillräcklig för att i varje situation förse Sveriges elkunder med el. Elproducenterna hade krav på sig att reinvestera i relativt stor omfattning. Efter elmarknadsreformen bedömde dock producenterna att flera av de befintliga anläggningarna var olönsamma och la dem i malpåse. 

Det ledde till att producenternas kapacitet att leverera el i takt med konsumenternas behov av att förbruka el minskade i slutet av 1990-talet. Då skapades en oro för att toppar i elförbrukningen inte skulle kunna mötas.

Som ett resultat av det ingicks en överenskommelse om en effektreserv mellan branchorganisationen Svensk Energi och Svenska kraftnät 2001. Den reserven omfattade 1 000 MW och var finansierad av de balansansvariga företagen. Regeringen gav därefter Svenska kraftnät i uppdrag att upphandla ytterligare 400-600 MW i effektreserv under 2002-2003.